Provade viner

Richard Juhlin är ”världsmästare” i champagne. Vid en provning med 50 olika champagner lyckades han att identifiera 43 stycken. Han som kom 2:a identifierade 4-5 stycken. Visserligen hade Juhlin, enligt egen utsago, också en hel del tur. När han hade 3-4 olika alternativ, och måste gissa på ett, så valde han rätt. Han jämförde det med en fotbollsspelare som vissa dagar skjuter stolpe in, men andra dagar stolpe ut. Vid den stora provningen var det stolpe in hela tiden. Han undvek därefter att göra fler liknande blindprovningar, ”man ska sluta när man är på topp, och jag kommer aldrig att kunna upprepa det igen”. Men han blev något år senare övertalad att göra en provning till. Denna gången rörde det sig om 20 rosa champagner, och han skulle tävla mot det årets franska sommeliermästare. Sommelieren klarade fyra. Richard Juhlin satte alla.

Den 20 november hade munskänkarna, på Gotland, en champagneprovning med Richard Juhlin. Naturligtvis berättade han om den fantastiska provningen av de nära 200 år gamla champagnerna från Ålands hav. Först en liten sammanfattning av fyndet.

I mitten av juli dök den åländske dykaren Christian Ekström tillsammans med sex svenska kollegor för att undersöka ett nyupptäckt vrak. De visste inte hur gammalt vraket var, men bärgade en flaska som låg i vraket. När de såg flaskan förstod de på formen att det var en champagne, kanske från 1700-talet. och de öppnade flaskan i båten. Champagnen var drickbar! Trycket från champagnen inne i flaskan hade hindrat havsvattnet från att tränga in i buteljen.

Fartygets namn är ännu inte känt, inte heller dess ålder, men av allt att döma är det en galeas av nordiskt ursprung. Troligen var det på väg till Finland, vilket då var ett ryskt stor förstedöme. Det finns goda förhoppningar om att kunna identifiera vraket, då alla skepp som seglade på Östersjön ska finna upptagna i tullistor.

I slutet av augusti bärgades fyndet, och den 17 november avsmakades två flaskor på Åland.

Vad Richard Juhlin berättade.

Omedelbart efter att fyndet gjorts kontaktades Juhlin av åländsk press. De bad honom uttala sig om flaskorna och fyndet. Han såg då på ett foto att det fanns ett ankare på en av korkarna, och trodde sig med hjälp av det identifiera vinet som ett från Veuve Clicquot.

Då han hade samlat på sig en del kunskap efter fyndet av skeppet Jönköping som sänktes av en U-båt år1916, med bl.a. en last av champagne från 1907, blev han tidigt tillfrågad av Landskapsstyrelsen på Åland om att hjälpa till med champagnefyndet. Vid fyndet av champagnen från 1907 gjorde man alla fel som gick att göra, och detta ville man inte upprepa nu. Det första var att klargöra vilka som var de juridiskt korrekta ägarna av lasten. Då skeppsvrak äldre än 100 år tillhör Åland, liksom 100 gamla vrak på svenskt vatten tillhör staten, var det snabbt klart att det var Landskapsstyrelsen som ansvarade och ägde vraket och lasten.

Landskapsstyrelsen på Åland tog kontakt med Juhlin och ordnade ett möte med honom. Han fick i uppdrag att skriva en rapport om hur man skulle gå vidare med champagnen på havets botten. För det första anser Juhlin att flaskorna helst bör få ligga kvar i havet, där det är bäst skyddade, och bärgas ett fåtal åt gången i samband med att de ska säljas eller drickas. Tyvärr läckte vrakets position ut, och man var rädd att flaskorna skulle stjälas. Den sista tiden bevakades platsen dygnet runt av kustbevakningen. Man var till och med rädda att någon skulle försöka plundra vraket med hjälp av U-båt. Landskapsstyrelsen på Åland bestämde därför att flaskorna skulle bärgas.

Att bärga buteljer som legat på havets botten i nära 200 år innebär naturligtvis stora problem. När man lyfter flaskan från 50 meters djup, förändras trycket och korken vill flyga ut. Det är ungefär samma fenomen som händer med lungorna vid dykarsjuka. Dykarna som hittat flaskorna berättade att de varit tvungna att hålla emot korken vid uppstigningen. Det var inga stålgrimmor runt champagnekorkarna på denna tid, utan korken hölls på plats av ett snöre. De hade nu förstörts, och man var därför tvungna att komma på något sätt att säkra korkarna innan flaskorna togs upp.

Juhlin och andra experter hade på förslag att man skulle bygga någon typ av akvarium och lägga flaskorna i, så att de inte skulle behövas tas upp i luften. Detta gick inte att göra av tekniska eller ekonomiska skäl. I stället togs flaskorna upp en efter en, och transporterades till land, där de placerades i små behållare med havsvatten. Detta var naturligtvis inte den ultimata lösningen, och Juhlin anser att flera av flaskorna skadats av detta. Att det dessutom blåste kraftigt vid bärgningen gjorde inte saken bättre, och skumpan blev rejält omskakad innan den kom i land.

När den dyrbara drycken bärgats fick Juhlin chans att dofta på alla flaskor. En del var helt neutrala, medan andra hade en doft av champagne, vilket beror på att små doftämnen har sipprat ut ur korken. Juhlin tror att detta kan bero på bärgningen. Han anser därför att vinerna bör säljas och drickas så snabbt som möjligt, men myndigheterna i Åland vill i stället endast sälja några flaskor om året. Det är bara att hoppas att drycken inte blir dålig innan den blivit såld och någon hunnit smaka av den.

Innan flaskorna var bärgade trodde Juhlin att champagnen var av märket Veuve Clicquot, och den anrika firman erbjöd sig omedelbart att vara med och sponsra bärgningen och eventuellt museum, både på Åland och i Frankrike. Efter att flaskorna hade undersökts visade det sig dock att identifikationen var fel, Champagnen var av märket Maison Juglar, ett champagnehus som upphört redan på 1820-talet. Eftersom champagnen inte var från något existerande hus, beslöt sig Veuve Clicquot att ändå fortsätta samarbetet.

Inför avsmakningen den 17 november bestämdes att tio flaskor skulle korkas om med hjälp av representanter från Clicquot och en konservator från Kalmar, och att Juhlin skulle välja ut vilka flaskor som skulle tas. Han valde olika typer av flaskor, sådana som doftade champagne, sådana som inte doftade något alls och sådana som luktade havsvatten. Den första flaskan de öppnade, för att testa, var bara halvfull. Denna flaska visade sig sedan vara den som doftat och smakat bäst. Nästa flaska var vällfylld men helt doftlös. De närvarande var ganska hoppfulla eftersom den halvfulla flaskan varit så bra. Men det var nästan för mycket vätska i nästa och man var därför lite misstänksamma. Och det med rätta, flaskan var full med havsvatten. Det var även ett par av de andra buteljerna.

Den tredje flaskan hade en tydlig doft av bland annat mycket gammal ost och nötter. När den fjärde flaskan öppnades kände Juhlin omedelbart att detta av ett annat vin. Det hade visserligen också en kraftig doft av ost, men också toner av citrus. Man tog fram korken och började granska den med förstoringsglas. Veuve Clicquots representant började bokstavera: C L I C Q U… Hon var så upptagen med att försöka läsa bokstäverna, så hon märkte inte vilket ord de bildade. När hon såg hur de andra reagerade förstod hon. Det blev nästan en religiös känsla, och de franska representanterna upplevde det närmast som en belöning från ovan, för den kunskap man erbjudit.

Landskapsstyrelsen på Åland hade redan beslutat att bara en flaska skulle öppnas på pressvisningen den 17 november, men de som var med vid omkorkningen beslutade på stående fot att två flaskor skulle provas. Det hade ju varit märkligt om inte någon av de få flaskorna från den stora sponsoren inte skulle vara med.

Hur smakade vinerna? Richard Juhlin beskrev champagnerna på följande sätt: Vinerna hade en mörkt gul färg, nästan brun i tonen. Både Juglar och Veuve Clicquot hade en oerhört intensiv doft och smak som han aldrig smakat tidigare. Båda dominerades av en kraftig doft av gammal, lagrad ost. Juglar-champagnen var kraftig och rustik med mycket gammal ost i doften. Men där fanns också mycket svamp typ champinjon och kantarell, men även frukter som persika, apelsin och mandarin. Clicquot-champagnen hade också en intensiv arom av gammal ost, men även en del gröna toner av limeskal, lindblom och till och med liljekonvalj. Att dessa gröna toner skulle vara bevarade var mycket oväntat, då dessa ofta brukar försvinna redan efter 10-15 år. Båda vinerna var mycket söta, över 50 gram socker per liter, och utan bubblor, då dessa försvunnit med tiden. Champagne från 1800-talet var betydligt sötare än dagens champagne, och över 50 gram socker per liter var helt normalt. Man har kommit fram till att Juglar-champagnen bör vara från år 1825 och Clicqout-champagnen från 1829.

Att champagnerna klarat sig så bra beror del på den höga syran, men också på den höga sötman. Men det största skälet är bevarandeomständigheterna på havets botten, på ett djup av 50 meter och där flaskorna har fått ligga helt still i nästan 200 år. Bättre bevaringsförhållanden kan inte fås ens i den bästa vinkällare.

(Skrivet ur minnet)